Idag är dagen jag både sett fram emot väldigt länge men också haft ångest för.
Det var nämligen dags för det första loppet på 1,5år.
Jag har tyvärr inte hunnit springa så mycket som jag velat innan utan mina längsta rundor har bara legat på 4km.
Jag har även varit sjuk under det veckan så mina förhoppningar i för idag var ju självklart inte så stora.
Loppet var 7.6km så jag satte 60 minuter som mål eftersom min träning och veckan sett ut som den gjort. Loppet slutade också med två riktiga monsterbackar som var 14% lutning på och dom var verkligen inte att leka med kan jag lova!
Loppet startade sjukt bra och jag kände mig riktigt stark, dom 3 första kilometrarna bara flög jag fram. Det fortsatte att rulla på bra men i tunneln blev det lite jobbigare eftersom luften är sämre där inne (astmatiker) men det gick ändå bra fram till 6km. Då sprang jag in i en vägg, det tog bara stopp helt enkelt. Det var då stigningen upp ur tunneln hade börjat så det kan ju också ha påverkat. Men jag började att vara med att gå och springa om vartannat. Det kändes betydligt bättre i det läget jag var i just då. Och som en extra drag hjälp hade jag pappa som jag tagit rygg på från start.
Mitt mål har alltid varit att slå honom i dom lopp vi springer men jag har aldrig lyckats. Även han fick i de sjukt jobbiga backarna och då hade jag bättre tempo än honom och knallade honom där, men i den sista lilla backen kom han och sprang om. I det läget orkade jag inte bry mig, men så fort jag fick syn på målet blev jag taggad och körde en riktig spurt och spurtade om honom och gick i mål först.
Men det behövde ju inte betyda att jag fick en bättre tid, jag kollade resultatet så fort jag fick chansen. Och visst hade jag slagit honom om så bara med 6 sekunder.
Men jag VANN över en av mina förebilder inom löpningen och kom i mål 10 minuter snabbare än vad jag hade satt upp som mål. Så jag är så galet nöjd just nu!
Skriv inläggstext